Nyss hemkommen från
Adelaide efter att ha tillbringat en vecka där "på semester". Ja, jag vet, jag är ju ledig även i Melbourne - men det känns annorlunda att vara någon annanstans än "hemma i Melbourne", som jag har börjat kalla det. I Adelaide finns mina släktingar på pappas sida (bl a min farmor och faster) och just för tillfället även min pappa! Förutom att träffa släkten (som naturligtvis var väldigt trevligt, det är ju inte så tätt mellan gångerna vi ses) och ta ett par dopp i havet passade vi på att vara lite kulturella. Adelaide har flera olika kulturfestivaler och just för tillfället pågick
The Fringe. Vi var på två sinsemellan väldigt olika konserter två kvällar i rad:
1. Om han låter som Bob Dylan? Om han ser ut som Bob Dylan? Om han spelar Bob Dylans hitlåtar? (för er Dylan-kännare kan den här frågan vara en ledtråd) Då måste det vara... Aussie Bob! Japp, en australisk kopia av Dylan med Dylans repertoar. Och han var riktigt bra! Spelningen var på ett litet ställe, Rob Roy, och vi satt längst fram, så det kändes nästan som att vara på en intim spelning med den riktige Dylan. (Och då med bonusen att aussie-varianten faktiskt körde ett gäng av hans största låtar, inklusive favoriten "Like a rolling stone", något som den äkte Dylan inte alltid bemödar sig med!)
2. Kvällen därpå hade min far sett att
Neil Diamond skulle spela på Adelaide Entertainment Centre, stans största arena. Det var i princip utsålt (över 12000 platser) men de hade släppt några extra biljetter samma dag så vi åkte dit på vinst och förlust och anlände strax innan konserten skulle börja. Det visade sig att de nysläppta platserna var bakom scenen och det kändes inte så roligt. Det fanns också ett fåtal bra platser precis framför scenen (det hålls alltid ett fåtal platser utifall någon kändis skulle dyka upp, men eftersom Diamond skulle gå på scenen inom några minuter hade de nu släppts) men de var så dyra att vi inte riktigt kände för att betala det priset.
Jag gjorde mig beredd att släppa det hela och åka hem igen, men pappa ville inte ge sig så lätt, och tur var det! Här kommer det som jag inte vet bara var tur, skicklighet eller någon australisk gen jag ännu inte har fått påslagen, men på något sätt lyckas pappa genom att lämna mig i pant i dörren hos en ilsken vakt ("You can't do that, sir") komma in på arenan, prata med en annan vakt som hänvisade honom till en tredje, som i sin tur säger att om vi köper två av de billigaste biljetterna (de bakom scenen) så kan han byta ut dem till de bästa biljetterna (de för kändisarna). Utan kostnad!
Nu är goda råd dyra! Diamond ska på scenen om exakt 8 minuter och vi rusar tillbaks till biljettkassan för att köpa varsin biljett. Kassörskan känner igen oss som de som velade en lång stund innan vi gick därifrån tomhänta. Hon tar god tid på sig att peka på de olika raderna bakom scen och vilken vi bör välja, och det enda vi vill är att hon ska skynda på! Till slut får vi våra biljetter, spanar efter "vår" vakt och blir för ett ögonblick oroliga att han försvunnit iväg, innan vi får syn på honom. Han byter ut våra biljetter, vi blir ledsagade in som några av de allra sista att anlända och inser att vi sitter i sektionen allra längst fram framför scenen. Helt fantastiska platser, och en helt fantastisk konsert! Diamond är 70 fyllda och kanske är det hans långa erfarenhet som gör honom till en otrolig underhållare och artist. Undertecknad kan inte påstå att hon är närmare bekant med hans verk (förutom The Monkees "I'm a believer" som jag älskar) men njuter trots detta verkligen av showen, och kommer spela fler av låtarna hemma i fortsättningen.
Ja, det var ett par saker som ägde rum i veckan. Egentligen anses Melbourne vara Australiens kulturcentrum så det är lite bakvänt att åka till Adelaide för musik, men vad gör det? I april blir det dock kanske konsert i Melbourne med den äkte herr Dylan, för på något sätt måste vi passa på att leva upp till det alla säger om Melbourne; "Oh, it's such a
vibrant city, and
so cultural...!" Och då får ju inte Kalle och jag vara sämre!
